Att jag inte är någon storläsare av ungdomsböcker börjar bli en lögn när jag nu kan presentera tre läsvärda dito på rad.

Du vet var jag finns av Rachel Cohn där de två kusinerna Laura och Miles bott under samma tak sedan barndomen. De har delat det mesta men nu är de

två flickor som inte längre har något gemensamt förutom några gener och en gemensam barndom delar ändå en sak. De gillar att bli höga. En joint, bland en OxyContin, oftast en Percocet, är de vapen vi väljer, missiler som skjuter oss till en plats där vi inte förnimmer något annat än lugn och den fuktiga luften, ljudet av syrsornas spel som följer oss genom skymningen, upplöst i ångest, tomma hjärnor som sänder lasershower.

Men en överdos gör att Laura dör och vad händer nu? Kommer hennes pappa Jim kasta ut Miles från egendomen?

Jag har alltid varit välgörenhetsprojektet i gäststugan, nöjd med min roll som sidekick åt prinsessan i det stora huset, hennes feta skugga. Vem är jag nu?

Läsvärd bok, inte minst språkligt som synes! Kommer från förlaget X-publishing vars (ena) mål är att "att ge ut beroendeframkallande böcker för folk som kallas ungdomar och unga vuxna." Det gör ju inte jag i och för sig, men det går säkert bra ändå. Nästa bok i raden heter:

Sommaren jag blev vacker av Jenny Han. Isabel som tillsammans med familjen åker till mammas bästis varje sommar. Och varje sommar har hon varit så förälskad i Konrad. Ingen skillnad den här sommaren, bortsett ifrån att han är så frånvänd och ofta otrevlig. Nu träffar Isabel i stället den fine Cameron och försöker sig på en kärleksaffär. Beskärda mått av sjukdom och familjeproblem finns med i romanen, men det är Isabel som är i centrum och det är enkelt att förstå henne och hennes bekymmer och kärlek. I början irriterade jag mig på språket, tyckte det var styltigt och långt från hur ungdomar uttrycker sig.  Men det tog sig, och jag kan tänka att läsa de övriga delarna i den utlovade trilogin.*

Den sista boken i raden heter Saker som aldrig händer av Johanna Lindbäck. Andreas och Hanna är tillsammans, men så får han reda på att hon varit tillsammans med en annan. Kanske risk för depp och sorg? Jo, men också tvärtom; styrkan ligger i att Andreas ambivalens gestaltas så tydligt. Beskrivning om hans sorg över att Hanna inte är den hon var, eller borde vara är utvecklad och välskriven. Här får Andreas tankar gå framåt i bra takt, inget hafsigt. Också Hanna blir en komplex människa. Något händer, och hennes sorg över sig själv och det obegripliga beteendet skildras bra. Kompisarna ställer inte upp på det viset Andreas vill. Den enda som finns där är gamla barndomskompisen Erik. Eller? En välskriven bok där författaren återigen ger prov på sin styrka att skriva så inkännande och nära sina karaktärer.

- - - - -

Den här boken läste jag i Lofoten och ställde på hyllan i sjöhuset.