Spatserar runt på landet och beundrar stubbarna efter sju nedhuggna granar. Tänker på pappa L som dött under vintern. Gråter lite för att han inte kan se förändringen som sju försvunna granar innebär. Förbannas över att inte kunna fråga honom om hur vi ska göra med taket som börjat se sina bästa dagar.

Jag förstår att jag behöver läsa något existentiellt, letar bland böckerna. Hittar Trollkarlens hatt. Inget är bättre än muminvärlden när man vill läsa och tänka om livets stora frågor, tror jag . Och jag är helt seriös.

Faktum är att jag aldrig har läst igenom hela mumin-biblioteket. Minns att vi lånade de illustrerade serieböckerna när dottern var barn och jag känner de olika figuerna väl. Jag vill gärna identifiera mig med Snusmumriken. Påhittig, bekymmerslös och som då och då behöver vandra iväg på egen hand.

Mina barn har nog alltid önskat att jag skulle vara som muminmamman. (Så här säger hon vid insikten om att hon inte begriper Tofslans och Vifslans språk):

Hur ska jag kunna förstå vad de önskar sig till efterrätt på sin födelsedag eller hur många kuddar de vill ha under huvudet!

Men troligen är jag en helt annan figur. Jag ska läsa igenom Mumin-böckerna igen för att hitta mig.

Trollkarlens hatt är inte den första i serien. Nej, den börjar med Småtrollen och den stora översvämningen, och därefter följer så vitt jag vet Kometen kommer.

Om man nu är sådan som vill börja i rätt ordning...