Jag har parallell-läst igen. Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg och För Lydia av Gun-Britt Sundström. Att göra så, att läsa en bit i taget i respektive bok, ger en ny läsupplevelse. Det är som att 1 + 1 blir 3. En tredje bok, skapad av mig själv.

Arvid och Lydia träffas i unga år men skiljs åt och gifter sig på varsitt håll. De träffas igen och kärleksförhållandet återuppstår. Jag hade glömt bort hur olycklig den här historien är, för det är den. Söderbergs berättelse börjar 1897 medan Sundström placerar den 60 år längre fram i tiden, 1957. Sundström tar Lydias perspektiv, Söderberg låter synvinkeln ligga hos Arvid. Det är därför det blir så fascinerande att läsa böckerna samtidigt. Man får saker och ting betraktat, och kanske förklarat, på olika sätt.

Tidsskillnaden blir också ett extrakryddande inslag. Som läsare får jag ta del av och jämföra samtidens samtalsämnen och diskussioner. Men det är förstås också fängslande att få kärleksrelationen och inte minst synen på man/kvinna tidsmässigt jämförd . Egentligen betraktar jag detta med sekelskiftets, 60-talets och min egen samtids ögon. 1+1 blir 3.

Min kära vän T menar att det är enkelt att skriva som Söderberg: korta meningar, direkt språk, impressionistiskt. Det är kanske därför jag föredrar den boken om jag nu måste välja. Den är ojämn, somliga delar är väldigt skarpa och stringenta medan andra känns oredigerade. Samtidigt är kärlekshistorien i Söderbergs version mer tidlös än när Sundström berättar den. I hennes bok tycker jag att den färgas alldeles för mycket av den rådande tidsandan.

Dock tror jag att det allra bästa är att läsa dem tillsammans. Att nu inte kasta sig över Gregorius tillsammans med doktor Glas vore dumt.

Vill ni läsa mera om intertextualitet, hänvisar jag till läsdagboken. Där skriver Camilla, under rubriken intertextualitet, om flera böcker som "talar med varandra".