Stilla dagar i Tanger av Tahar Ben Jelloun (min B-bok) .

En berättelse om en man som var gäckad av vinden, glömd av tiden och trotsad av döden.

Han är gammal nu, hans hustru lämnar honom ideligen för sina ärenden och lika bra är det för hon bara tjatar när hon är hemma. Han ligger i sängen mest, vad ska man göra när astman är för svår! Tråkigt, oh så tråkigt. Ingen som bryr sig om honom. Var är vännerna?

Adressboken ligger uppslagen. Han bläddrar på måfå. Hans finger stannar vid ett namn: Zrirek. Han ler. En strimma av hopp. Zrirek är hans frisör. Han kallas så för att han har blå ögon. Han är är kortvuxen och listig. Han vet allt om alla.

Ibland svarar någon på det telefonnummer som står uppskrivet, ibland inte. Och dagarna går och han ligger där och minns sina ungdom och är medveten om sitt åldrande. Ibland förbannar han världen, ömkar sig själv. Ibland inser han att han nog har sin del i att saker blev som de blev.

Ben Jellouns bok växlar i sitt perspektiv mellan den åldrande mannen och de personer han minns och som får träda in boken. Jag parallell-läste den med Enkelt förflutet av Driss Chraibi vilken utspelar sig i samma land, Marocko. Också här gör huvudpersonen upp med sitt förflutna. Men hans liv har varit hårt styrt av islam och av faderns mycket dogmatiska sätt att låta familjen styras av sig i religionens namn. Om Stilla dagar i Tanger utstrålar ett vemod så är Enkelt förflutet ren ilska.

Jag tyckte om dem båda. Det finns i sig ingen finess med att läsa dem som jag gjorde, parallellt, och det var en ren slump faktiskt. Kanske mervärdet ligger i att betrakta detta med förhållandet till religion . Att samma religion kan vara så olika och innebära så olika saker.