Jag läser sakta och njuter av Som vi älskade varandra. Av det lugna berättandet. Av det vackra språket.

Vi var i väntan på dem, och vi rörde oss försiktigt kring varandra.

Tänk vad fort de gick de här åren, sa jag. Som flög de över våra huvuden. Oåtkomliga.

Solveig sa ingenting.

Romanen handlar om ungdomsvännerna. De som följts åt hela livet och som träffas i det rosa sommarhuset i Blekinge. De som älskade varandra. Och älskar trots allt. Om Solveig som berättarjaget många gånger i livet har en kärleksrelation till. Historier känns igen. Och jag älskar att vara i Paulrud-värld. Två sidor kvar. Jag tröstar mig med att han har många böcker kvar att skriva.

Så dör han och drygt veckan senare finns den sista romanen på bokdiskarna. Fjärilen i min hjärna. Ett avslut. Fragment av berättelserna finns där. Santiago de Compostela. Paris. Solveig. Morfars snusdosa och mössan.

Om morgonen, rena ytor. Nattygsbordet, blyertspennorna, anteckningsboken, ett glas saft.

Fönstret. Ingen årstid därute.

Jag är ingenting nu, inte ens ett träd.

Lika lugnt berättat. Lika vackert.

Som jag älskar den mannens ord.