So...why do you love him? Sms:et från K när jag besviket lagt i från mig Vädermannen. För visst märkte jag när den havererade. Med dunder och brak.

Jag har naturligtvis läst samtliga Lundells böcker. Somligt har jag tyckt extra mkt om (Vinter i paradiset, Hjärtats ljus), somligt har jag verkligen satt upp förvånade ögonbryn inför (Kyssen, Tårpilen). Jag tycker om hans sätt att hopa meningarna till långa satsradningar. Jag tycker om hans sätt att ta temperaturen på Sverige och med några få ord ge en bild av ett tillstånd. Och ja, jag tycker om hans med tiden desillusionerade berättar-jag som betraktar och förklarar världen. Det jag inte tycker om är det mytiska, romantiserade, statiska; männens förhållande till varandra, männens förhållande till kvinnorna. Kvinnorna blir romantiserade, hålls på avstånd från vardag. Det jag inte heller tycker om är författarens idéer att stundtals skapa händelseförlopp som inte är ens anständigt trovärdiga. Samtidigt tycker jag alltid att det dåliga får jag ta. Det goda överväger. Den lundellska berättandet ger en rytm som jag tycker om att vara i.

Jag har verkligen följt Lundell ändå sedan jag som tonåring läste Jack 1977 och skaffade mig en förebild - jodå - hur man Lever Livet. Musiken och Romanerna - allt är lyssnat och läst. Det svarta - "Jag läser världen genom ett negativt filter" - har varit en viktig del. Låttexterna har fått sätta ord på känslor och stämningar jag själv varit oförmögen att beskriva. (Och då talar vi sannerligen inte om Jag trivs bäst i öppna landskap.) Musiken och Lundells röst berör mig som inget annat gör - så är det.

Så en dålig bok - det tar jag - för det andra överväger. That's why I love him.

Vädermannen. Ulf Lundell