I kvällens Babel pratar Anders Bolling om sin bok Apokalypsens gosiga mörker.  Varför skriver massmedia att allt är för sent?   Att allt snart går under. Att Garm skäller gräsligt framför Gnipahålan. Jo för att människan har en förmåga att svartmåla, menar Anders Bolling. En förmåga att döma ut sig  – ”hur ska vi klara av det här?” – och

klarar vi det inte själva med vår inbyggda oro gör den intellektuella eliten det åt oss, gärna genom en löpsedel eller en tv-ruta alldeles i närheten. Jag ska försöka beskriva hur denna masochism ser ut.

Boken kom ut för ett år sedan och författaren skriver vidare på sin blogg med samma namn.

Men att undergången är ett faktum i många romaner konstaterar Lyrans noblesser och presenterar dessutom temat i sin trio.  Jag har flera favoriter men väljer tre nyligen bloggade:

The Illustrated man av Ray Bradbury. En berättelsesamling från 50-talet där varje berättelse också hittas som (rörlig) tatuering på den illustrerade mannen. Kuslig.

Väggen av Marlen Haushofer. Huvudpersonen följer med goda vänner till stuga i bergen. När vännerna ger sig av till staden blir hon kvar och en dag inser hon att hon är isolerad av en osynlig vägg som omringat bygden.

På stranden av Nevil Shute. Efter ett kärnkraftskrig sprider sig radioaktiva vågor över jorden och utplånar mänskligheten.