Jag slår ihop boken. Nästan hela tiden är jag glad att jag läser den. Det vackra språket. Med korta meningar som jag så gärna läser. När jag inte är fullt lika glad beror det på för mkt kärlekshistoria. Samtidigt berättar författaren om kärleken på ett poetiskt och samtidigt konkret sätt. En vacker kombination. En vacker kombination detta att också kunna använda bildspråk samtidigt som ett korta-meningar-språk.

Likafullt tycker jag om M-G Axelssons berättande - med om inte extremlånga så åtminstone längre meningar. Just nu är jag förvisso något besviken över den väg berättelsen tagit. Isbrytare och kyla har en mycket stark del i min intressesfär - troligen sedan jag läste Fröken Smillas känsla för snö. Jag ville att Axelssons roman oavbrutet skulle utspela sig bland isbergen - icke de symboliska utan de sanna. Men nu är jag förflyttad tillbaka till ett sextiotal jag inte förväntat mig.

Det tar sig nog ändå.