Om Uzbekistan läser jag i Forskning och framsteg:

I Centralasien hade det däremot före 1992 aldrig funnits några suveräna stater som Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan eller Uzbekistan. Inte heller hade det funnits någon annan politisk enhet med samma utbredning med undantag av en kortlivad kazakisk statsbildning på 1700-talet. De fem centralasiatiska staterna ställdes därmed inför uppgiften att genast befästa sina nationella identiteter.

Att läsa Jascha Golowanjuks  Min gyllne väg från Samarkand är som att läsa en sagobok. Berättelserna om när ryska revolutionen nådde Samarkand och familjen i karavaner tar sig över bergen, genom öknarna och oaserna med hjälp av åsnor och kameler känns nära Tusen och natt. 1937 års språk hjälper till.

Fram på eftermiddagen kom vår karavan in i en trakt, där luften var i hög grad saltmättad, och snart var läpparne, tungan och gommen överdragna med en bitter salthinna. Ännu syntes inte ett spår av liv, inte ett grässtrå, inte ett träd. Det öde steppen låg förtorkad under den vitgnistrande himmelen.

Får jag en bild av Uzbekistan? Jag får en bild av Samarkand 1937 i alla fall.

Basarerna i all sin prakt bestå endast av större eller mindre hus, samlade kring gator och prång, vilka är övertäckta av ett flätverk av grenar och bast för att skydda de salubjudna varorna mot den obarmhärtiga fienden solen. I skuggan darunder dra de stora karavanerna fram medan kamelernas klockor pingla sina gälla meolodier. Varje kamel bär sin egen klocka, och det uppstår därigenom ett öronbedövande klockspel. Djuren är lastade med astrakanpälsverk från Turkestan, thé från Kina och kryddor från Indien.

Sagolikt. Landet har en turistig hemsida med lockande och lika sagolika bilder.  Jag låter mig glömma bort CPI-plats 166* och  är nästan på väg att boka resa... Jag läser Den egensinnige från Buchara av Timur Pulatov innan jag bestämmer mig

*och detta.