Det tog en evinnerlig tid att läsa den här boken. Dels för att min tid är så splittrad och jag har tankarna på annat håll vilket skvalpar över på koncentrationen. Dels för att jag nog inte riktigt blev tagen av den här boken men gett mig tusan på att läsa den. Här är det mannen Leo, konstkritiker, som är berättare och han berättar historien om konstnären Bill. Med i sammanhanget finns Leos fru Erica och Bills familj. Varje familj får ett barn, Matt och Mark och vi får följa dem långt upp i åldrarna och det blir makabert och olyckliga skeenden. Men kärleksfullt.

Vad gillade jag då? Tonen. Den allvarsamma hållningen. Det absurda. Här handlar det om skräck-äckel-konst med närmast sjuka drag. Någon intresserar sig för hysteriska kvinnor på Salpêtrière-sjukhuset i 1800-talets Paris. Ätstörningar och andra fenomen tas upp och behandlas. Det finns ett driv i jakten efter Mark och en längtan efter upplösning. Det jag inte gillade var detta myckna intellektuella. Att det är så mycket prat. Om konst, konstkritik och konstnärer, det är OK. Men det tillsammans med hysterikor, ätstörningar och hungerfenomen gör att jag tycker det blir för mycket. Jag vill rensa upp, plocka bort. En intressant förbindelse finns mellan denna boks diskussion om just Salpêtrière-sjukhuset och samma sak i P O Enqvists bok Boken om Blanche och Marie. Är Hustvedts Augustine Blanche?