Hon har följt med sina goda vänners jaktstuga i bergen. En kväll åker vännerna till byn men själv bestämmer hon sig för att stanna kvar i stugan. Senare kommer hunden Lo springande tillbaka men först morgonen därpå begriper hon att något har hänt. Hon tar hunden och promenerar ner från berget och plötsligt slår hon emot något "svalt och glatt". En vägg, osynlig och omöjlig att forcera. Oändligt lång är den. På andra sidan ser hon en man som står som förstenad. Hon inser att han är död. Vad har hänt?

Jag antog att den var ett nytt vapen som någon av stormakterna lycksts hemlighålla - ett idealiskt vapen, som lämnade jorden oskadd och bara dödade människor och djur.

Flera år senare börjar hon skriva ner "sin redogörelse" och det är den vi får läsa.

Boken skulle på ett plan kunna vara en traditionell robinsonad. Berättarjaget lever ett inrutat liv med hunden, katterna, kon och så småningom kalven. Odlar, samlar, jagar.

Jag arbetade med vedhuggningen fram till slutet av augusti. Mina händer blev slutligen vana vid det. De var alltid fulla av stickor, som jag varje kväll tog bort med en pincett. Förut hade jag plockat mina ögonbryn med pincetten.

Det som gör redogörelsen så obehaglig är att berättaren återger vad hon under åren gjort tillsammans med djuren på gården, samtidigt som hon berättar i en nutid där saker radikalt förändrats. Det leder till att det hela tiden vilar ett hot genom berättelsen som förstärker.

Romanen har också den existentiella aspekten av frågan om vad det är att vara människa. I den skenbart lugna berättelsen finns många tillfällen att fundera över det.

Är det en hoppfull bok? Slutar den gott? Välj själv.

Det här var en av årets bättre böcker och jag tackar Mimmi som i en kommentar på Malins Bokfemma skrev om den.