Till en början tycker jag att Var är du? är en intressant och fräsch bok. Sträckläser om Bordet på baren på Newarks flygplats. Bordet där det unga kärleksparet Susan och Philip inledningsvis sitter strax innan Susan åker på sin första resa till Honduras. Hon, full av förväntningar inför sitt biståndsarbete efter en katastrof orskakad av orkanen Fifi. Han, med förhoppningen om att hon ska komma tillbaka efter sina två år i Honduras för att börja deras gemensamma liv.

Susan åker tillbaka, och tillbaka igen och deras korta möten utspelar sig vid det där bordet. De brevväxlar ganska flitigt. Så småningom inser Philip att det aldrig kommer bli de två. Han träffar Mary och efter ett par år ska de gifta sig. Susan är inbjuden. Deras förberedelser vävs samman för att dra ner tempot till det avgörande bröllopet:

Genom kabinfönstret betraktade hon en flod som glittrade långt nere; genom rutan i Buicken betraktade han människorna som promenerade i Montclair. [...] Hon gick till kafeterian och beställde en stor kopp kaffe; han hälsade på sina vänner vid hotellets frukostbyffé.

Hit tycker jag boken är bra. Berättartekniskt intressant och språkligt välskriven. Sen tar den en helt annan vändning när plötsligt en bil dyker upp en morgon hos Philip och Mary. En kvinna meddelar att Susan är död och att hon ber Philip ta hand om hennes dotter Lisa. Här blir det så mycket Amerikansk Film när familjen ska hitta formerna.

Boken tar tillbaka mig en smula i sitt grepp när orkanerna blir inblandade igen. Här är det intressant med faktadelar och diskussioner. Men slutet....Nu tänker jag berätta det så den som ska läsa boken ska sluta läsa mina ord här.

Susan lever...dyker halvförklädd upp på dotterns examen. Lämnar hemlig lapp om träffdatum till Philip som skakad kör dottern till Newark och Bordet där underlig och högtravande dialog sker mellan mor och dotter.

Slutet gott. Allting gott. Familjen går med armarna om varandra mot solnedgången. Och jag är besviken.