Bokmässan 2002. Jag lyssnar till Hanne Ørstavik och jag citerar mina anteckningar:

Hon är en liten spröd varelse. Texten säger hon är "skriven med liten fin penna", precis och lågmäld är hon. "Många tror att jag stryker och stryker i mina texter men jag har inte mer att säga. Det är som ett litet hål som språket måste tränga sig igenom".

Hon pratar om sin tredje roman Kärlek och jag köpte den på mässan och läste den. Den föregående boken Den tid det tar blev jag inte särdeles förtjust i men Kärlek var intressant, nästan lite otäck. Hon har ett vackert ordknappt språk och ett psykologiskt berättande.

Året därpå lyssnar jag till henne igen. Det är som en annan människan som sitter där framme vid podiet och pratar, pratar, pratar. Det spröda jag skrev om 2002 är borta och här är en säker författare med svart skinnjacka om jag inte minns fel. Då var det Vecka 43, tror jag, som hon pratade om.

Efter det finns två romaner översatta till svenska. Prästen och Kallet - romanen. Ingen av dem har jag läst. Jag har liksom glömt bort henne. Men häromdagen dök en av romanerna upp när jag var på biblioteket. "Ja, just ja", tänkte jag. "Henne var det längesedan jag läste."

Så det ska jag göra nu. Se om det ordknappa är kvar. Det vackra. Det psykologiska