Amen kom igen. Orka läsa inledningen åtminstone. Den är lättsmält och otroligt öppenhjärtlig. Den är kanske jättejätteviktig också. Proppad med skvaller och skval

Så inleds Världens sista roman. Romanens Daniel Sjölin är halvalkoholiserad författare och är på Dalens hospice just nu för att besöka sin dementa mamma. Mamma är konstnär. Hennes sjukdom leder till en splittrad verklighetsuppfattning och ett ofta upplöst språk.

Mölivarn, söndri-mör

dröbi mölumma varn

hittades nedskrivet på en lapp. Daniel Sjölin ska nu ge sig i väg på en utflykt med barndomsvännen CJ. Nu i vuxen ålder finns egentligen ingen vänskap kvar, men utflykt ska göras. Det kan bara gå åt ett håll.

Roman ska dessutom skrivas. En självbiografisk sådan.

Här får ni hela skiten i alla fall. All jävla realism ni kan tänka er. Även om

jag avskyr den - mer för hantverket än sanningarna. [...] Men okej, luta

er tillbaka och njut av mina privata tillkortakommandet. Min oförmåga att känna

kärlek, att bry mig om

Men det går inte. Det sanna försvinner i en skog "Jag är väl inte din jävla morsa heller".

Jag tror att jag satt med gapande mun under hela läsningen av den här boken, höll tungan rätt i munnen trots det, tänkte att en sådan här roman med splittrad verklighetsuppfattning och ett språk som är skärpt till det sylvassa, läser jag inte ofta.

Den är svart, ofta obehaglig och det går inte att tappa koncentrationen en sekund. När jag nu har läst klart den är jag fortfarande inte säker på att jag begripit ett enda dugg eller ens om jag tycker om den.

Jag vet inte ens hur jag ska avsluta det här.