Ulf Lundells Värmen är en 560 sidor lång loggbok snarare än en sammanhållen dramaturgisk uppbyggd roman. Jag tycker mycket om att läsa den, vill stanna kvar, läsa mera. En man, Poul, driver omkring i Europa, för att komponera och leva, överleva. Han återvänder då och då till sitt Sverige.

Va fan GÖR du därnere, ärligt?

- Jag vet inte Lenny, Men jag försöker ta reda på det. jag försöker ta reda på en massa saker tror jag.

När jag läste Friheten för några år sedan, tyckte jag att den romanen inte innehöll något hopp. Men det tycker jag att Värmen gör. Även om det Sverige, och den värld kanske, som målas upp inte är någon idyll så finns det ett slags hopp, måhända resignerat sådant, men ändå. Hopp. Inte modlöshet. Det gäller också för huvudpersonen, den ångestladdade men ändå handlingens-man som beskrivs.

Det är möjligt att jag läser in mig själv i detta Lundell-epos, som vanligt höll jag på säga, och att det kanske är därför jag ser hoppet och livsgnistan, jag vet inte, men ser det gör jag.

Jag har alltid hävdat att Lundell är Sveriges bästa samtidsskildrare oavsett om hans utblickar finns i romanform eller i musiktexter. Han sätter fingret på aktuella diskussioner och debatter, och han kommer inte med lösningar vilket jag tycker är skönt.