Vägen över Sjælland går i långsamt tempo när vi delar motorvägens tre filer med ohyggligt många andra bilar. Tålamod, tålamod men jag längtar till bron över Stora Bält. Mobilen plingar till och en googlande vän meddelar att färjan till ön Ærø inte går idag. Den ligger på varv . Va, kan det vara sant?  Vi är bokade på ett hotell på ön och jag plockar fram iPaden för att få fram bokningsbesked.

Vår något panikplanerade semester - efter att Norge regnats sönder och samman - visar nu vissa brister: Jag tror att jag har bokat rum på Ærøehus -  hotellet på ön. Det visar sig istället att jag bokat rum på hotell Ærø som ligger på fastlandssidan. Vilken miss! Men vilken tur för nu har vi en säng till natten.

Det DN-reportage som inspirerade till den här resan skrevs i slutet av 90-talet. Då var inte Carsten Jensens bok Vi, de drunkade skriven och just när vi ger oss av får jag besked om att hans bok handlar om byn Marstal på Ærø. Jag hittar boken på Akademibokhandeln i Helsingborg men stönar över att den är 700 sidor lång.  Jag har ju så många andra bra böcker att läsa!

När vi närmar oss Svendborg förstår jag att jag ska vara glad över 700 sidor. Står nästan och stampar för att komma över havet till ön för att se byn. Men färjan, varvet och natten. Tålamod. Tålamod.

I stället får jag fundera över Elvira Madigan. Ni minns henne, eller hur?  Cirkusprinsessan som förälskade sig i greve Sparre. De bodde några rum från oss och dödade sig i tragisk Romeo och Juliet-stil. Till ett facilt pris kan man få bo i deras tornrum med romantiska tillbehör som champagne och choklad.

Nästa dag: Marstal. Kirkestrade. Havnegade. Reberbanen. Prinsegade där Albert tittade ut på havet i sitt burspråk. Piren. Jag kan knappt andas och vill bara läsa läsa läsa. Det är ett magiskt berättarsätt med det inkluderade vi-perspektivet som skapar enighet och distans på en och samma gång. Livet för dem som är kvar i Marstal, livet för alla dem som är på sjöss under de dryga hundra år som romanen utspelar sig, ja, det är enaståendea läsning (och betänk att jag dagen innan avslutat Yarden och inte trodde något bättre skulle läsas på länge.)

Och slutet, slutet! Bara det är värt att läsa för.

Det enda jag ångrar är att vi aldrig gick in i det här huset.

Vi, de drunknade. Carsten Jensen. Utgiven av Albert Bonniers 2008. Min utgåva är från Månpocket, 2010.