Att vara Filip. Jag funderar över vad jag ska välja för ord för att beskriva hur Daniel Åberg berättar om huvudpersonen Filip. Karaktärsstudie låter som psykologiskt läroboksvokabulär. Tättintill är ordet jag väljer. Tättintill Filip är jag när  jag hejar på honom med allt hårdare hållna tummar och högre hejaramsor.  Trots att han inte alls alltid är särskilt sympatisk eller kanske just därför, det gör honom mänsklig. Tättintill alltså, och med hög närvarokänsla får jag följa honom, ung man som skyr eller söker kärleken.

Att du går omkring och letar hos tjej efter tjej om hon kan tänkas vara den som du ska vara för evigt kär i. Och när du inte får den känslan så går du genast vidare

säger en av kvinnorna runt honom. Så träffar han Iris,  som rör vid nånting i Filip. Något skrämmande. Och tvärtom.

Det är något med dina ögon. Något med din blick när du retas med mig, något som får mig att vilja fortsätta se på dem. Men det är för jobbigt, jag tittar bort.

Att vara där. Det finns flera skäl till att närheten till Filip skapas. Ett är att författaren inte släpper taget om romanens huvudperson. Han gestaltas grundligt och inkännande och blir en sammansatt och högst mänsklig karaktär. Att skriva i jag-form och presens behöver inte alls ge en önskad närvarokänsla men i den här romanen är det så. Det täta förstärks också språkligt på sådana här sätt:

[...] jag skulle ha lett tillbaka och fyllt på i hennes g

- Nu drar vi. Adios adios, säger Amanda till Eskil som står med lång blick i hallen. Hon ger mig champagnen och jag håller för med tummen och  öppnar dörren.

las och det skulle inte ha behövt vara svårare än så.

Den brutna kronologin. I början blir jag störd. Men vad är det här? Var är vi tiden, vilken tjej är det nu som är "hon"? Men det tar bara några sidor förrän jag ser det smarta i sättet att röra sig i kronologin och på så sätt förstärka och öka dramatiken i det som händer. Inte minst slutet. Lyckat.

Om Dannyboy och kärleken var en fickplunta kittlande mouss-vin intagen i smyg under guidad stockholmspromenad är det här något annat. Svartare och mörkare, ett sår där skorpan gång på gång rivs av. En finsprit. Med eftersmak.

Vi har redan sagt hej då. Daniel Åberg.

----------

Någonting om slutet tänker jag säga nu. Vill du inte veta så sluta läs här. I filmen Before Sunset får författaren frågan om slutet i sin bok: Hur går det? Han svarar:

It's a good test. Right? If you're a romantic

or a cynic.

Jag är inte cynisk. Med det som utgångspunkt tolkar jag slutet i Vi  har redan sagt hej då, eller början.