Jag har en fördom som lyder så här: Om man inte har en tillräckligt bra historia att berätta, eller ett språk som bär, tar författaren gärna till berättartekniska dimmor av typen skriva i du-form.
Vi i villa är skriven i du-form.
Du, Anders, som bor med fru och dotter i villaområdet där han ingår som en i gänget bland de andra killarna i villaområdet. Gruppen har roller ungefär som en skolklass med Den Självutnämnde Ledaren som är tuff och kaxig och som ingen säger emot och som är gift med Snyggaste Bruden i Klassen och har största bilen.
Den här historien skulle kunna bli ett mediokert svt-drama på tv, men faktiskt är det något som gör att den ändå höjer sig över normalstandard. Sin du-form till trots har den ett återhållsamt språk som gör att obehaget över Anders situation, med "jag har ont i huvudet"-frun och dotterns utsatthet, förstärks.
Jag har en annan fördom. Den lyder så här: Det är ganska löjligt att skriva under pseudonym om man inte har extremt goda skäl (och jag kan nog inte räkna upp ett enda extremt gott skäl.) Hans Koppel är pseudonym för någon. Vilket skäl har han/hon?