Läser fantastiska recensioner på baksidan av pocketboken som K2 stack i handen på mig. Lättläst. Bitvis intressant om Hannes som kom tillbaka till Falköping efter en tid i Stockholm. Återblickar på gymnasietiden och kärlek, frustration, fylla och sex. Halvokej bok, lite gäspigt trist ibland (typ: har läst det förut) och träffsäkert inkännande stundtals, men undrar varför så hypad? K2: Why?
Vi som aldrig sa hora av Ronnie Sandahl
dec. 9, 2007
Anonymous - dec. 19, 2007 10:23
Hmm, blir inte unga frustrerade män som debuterar nästan alltid hypade? ; )
Jag gillar framför allt personskildringen och de tonsäkra replikerna i den här romanen, den misslyckade så kallade vänskapen, den manliga manlighetens oförmåga att sätta ord på den oro, ensamhet och rädsla man känner och bondhålans mentala tyngd som man inte kan fly från till Stockholm. Drömmen om det goda livet som liksom inte är till för en själv, alla tåg går bara förbi och försöker man hoppa på ett kommer man ändå inte fram... Sedan tycker jag om Wilma, nästan den enda kvinnan i romanen, även om hon känns både förvirrad och trasig skildras hon som en stark person. Slutet är däremot rent ut sagt dåligt.
Jag tvingade romanen på mina 16-åringar i klassen och de fullkomigt älskade den, det finns något av igenkänning här, som jag troligen missar men som de absolut kan identifiera sig med. Men de ogillade också slutet. "Han har typ gjort så här konstigt slut för att kunna släppa en uppföljare", sa en kille. Vi får väl se...
/K2