Här läser jag om Oldbrind Pseudonymf. När författarens bok Vit skit landar i brevlådan är jag redan nyfiken. Den får komma med till Lofoten, tänker jag. Det var tur det.

Den allra sista resan från Svolvaer är 22 timmar lång och går först med buss till Narvik och därifrån med tåg till Stockholm. Varje minut mellan Svolvaer och Kiruna tittar jag ut genom fönstret. Från Kiruna och neråt blir det bara varannan. Tåget har en behaglig rytm att läsa till. Det är bara vi i vår sovkupé och i korridoren finns inte många andra den här gången. Om man bara tar en sittplats kostar det 150 spänn att åka upp till Narvik om man bokar 90 dagar i förväg. 150 spänn! Jag tycker det är otroligt billigt. Ska man ha sängplats får man förstås slänga på några hundralappar. Åk till Narvik och fortsätt vidare till Lofoten, är min uppmaning!

(Promo: Bo på  Mathisvika Gjestehus i Svolvaers grannby Kabelvåg. En liten vän till mig som förestår det hela.)

De minuter jag inte ser ut genom fönstret läser jag Vit skit, en roman som handlar om livet för några unga män i Stockholm.  De hänger på Baren, utbyter åsikter om sakernas tillstånd, super och knarkar.  Jobben kommer och går.  Det låter som en snabb sammanfattning av Jack, eller hur? Och Vit skit har förvisso sina paralleller med Lundells första roman, men med den rasande stora skillnaden att det här är nu sent 2000-tal och Stockholm är helt annorlunda. Referenserna till samtiden är tydliga men samtidigt är problemen tidslösa. Jakten efter kärleken står Ronny för. Eller snarare Jakten efter Ronny står kärleken för hur ska en sån som han... Smärtan rinner ur tuschpennan ut över tunnelbanans fönster, väggar dörrar

Boken är realistisk och människornas liv väl skildrat, och trots svärta och desillusion, inte minst Ronnys föga hopp om framtiden, blir jag inte deprimerad eller hopplös av att läsa den. Jag läser gärna mera.

Vit skit. Oldbrind Pseudonymf