Jag ligger i hotellsängen i Wien och läser ...till och med på våra österrikiska hotell är det smutsigt och oaptitligt. Allra helst i rummen! tänkte jag.  Ofta stryker de bara redan använda sängkläder för nästa gäst...

Hur väl känner Thomas Bernhard mitt hotell? tänker jag och lämnar raskt sängen och rummet med hans Undergångaren i väskan.  Vår bästa park i Wien är stadsparken. Den blir vår trädgård att läsa i när solen värmer alltmer. Romanen är min första av författaren.

Glenn Gould är död. Wertheimer har tagit livet av sig. Tillsammans med Berättaren utbildade de sig i Salzburg av den enastående läraren Horowitz. Pianovirtuoser, det skulle de alla tre bli. Nu, trettio år senare sitter berättaren på ett värdshus i Österrike och minns deras första möte. Hur alla tre trodde att de var jämbördiga och lika fantastiska pianister. Men senare när berättaren och Wertheimer fick höra Gould spela Bachs Goldbergvariationer förstod de att Gould var geniet och att de andra två förr eller senare måste ge upp sina egna karriärer. Frågan var bara när. Och hur.

Att läsa Undergångaren ska man göra koncentrerat, tänker jag. Författaren idisslar sitt tema i uppreningar, omtagningar och variationer. Det skapar en egen rytm och det går knappt att titta upp utan att riskera att tappa den rytmen. Men när solen går i moln går vi till ett av Wiens otaliga kaffehus.

En kaffe på Bräunerhof café där man i omedelbara blickfånget visar besökaren ett fotografi av Bernhard. Stolt bevis för att här satt minsann han! Det förefaller som att författaren ändå hade en ambivalent relation till caféerna i Wien. Det har inte vi. Vi tycker om kaffet, kakorna och tårtorna. Vi tycker om sofforna, lamporna och nästan alltid borden.

Till Wien i övrigt är vi dock vacklande. Hus efter hus häpnar oss med sin skönhet. Men det folktomma skrämmer. Vi vandrar längs gatorna och räknar människorna vi möter. En-två, jag överdriver nog. Men inte så väldigt. Var är alla?

Åter på hotellrummet läser jag klart romanen  Jag bestämmer mig för att lakanen är rena och vet att jag kommer att skaffa mig Skogshuggning inom kort. Tre rader och jag är fast i Bernhards språkrytm igen. Det är bara Goldbergvariationerna som saknas.

Undergångaren. Thomas Bernhard.