Vi åker spårvagn. Wien har ett 30-tal spårvagnslinjer och vi hinner med fyra av dem. Nummer 1 och 2 varvar stadskärnan och vid knutpunkter byter vi för att komma till de kringliggande stadsdelarna - bezirk. Palats efter palats fläker ut sig längs avenyerna - villiga att låta sig beskådas. Ibland storknar vi, väser mellan sammanbitna käkar: inte ett palats till! - men mest är det stiligt.

På kvällarna läser jag Presidentens hustru om Alice Lindgren, gift med USA-presidenten Charlie Blackwell.  När jag förstår att boken inspirerats av Laura Bush liv letar jag rätt på en översiktlig biografi och ser att hennes liv ligger väldigt nära romanen. Det kittlar till lite. Var hon..? Gjorde hon..?

När jag lägger ifrån mig romanen tänker jag : tack och lov, äntligen slut. Den är tjock vilket följer av att närmast ett hel liv ska berättas mellan pärmarna.  På plus-sidan är det initierade berättandet. Här är en författare som har gjort sin research och ger mig en trovärdig historia.  Och visst är det spännande att läsa om "det goda livet."  Men 600 sidor och så många år, näe. Hade jag varit hemma, bland fler böcker att välja mellan, hade jag troligen slutat läsa.

Åter på spårvagnen. Plötsligt bryter sig något annat fram bland den vita ständigt fasaddekorerade omgivningen. Hundertwassers galna kvarter och vi kastar oss av för att njuta färg och form. Jag närstuderar varje liten mosaik och jag är så här nära (ja, jag håller upp tummen och pekfingret för att måtta 1 cm för dig) att klämma mig in i trapphuset. Men i sista sekund ser personen framför mig min nyfikna turistblick och drar igen porten framför näsan. Ingen slipper här in. (Nästa gång ska jag vara sååå mkt snabbare!)

När jag nu skriver om Presidentens hustru ångrar jag mitt gnäll.  Den är välskriven på alla sätt och vis. En bok som välkomnar mig när jag tar upp den, för att använda Alice Blackwells ord. Jag vänder ju sida. Jag vill ju veta hur det går. Visst är det gott nog.

Presidentens hustru. Curtis Sittenfeld.