Alla dagar i Wien skiner solen på oss. Alla dagar utom den när vi går till konstmuseum Albertina och låter våra paraplyer bli en installation. På caféerna dricker jag Grosser Bräuner och läser  På stranden av Nevil Shute. Flera av mina vänner läste honom under gymnasietiden, hälsar de. Men jag hade aldrig ens hört talas om författaren innan jag hittade titeln hos Patrik - en man jag inte alls känner men som enligt boktipset.se har en boksmak som  är lik min till 98 %.* Jag litade på Patrik, köpte en enastående fin förstautgåva hos Bokbörsen.

Året är 1962. Mänskligheten på norra halvklotet har - troligen -  utplånats efter ett kort intensivt krig med kärnvapen. De radioaktiva vågorna sprider sig ner över södra delen av jordklotet. Till Australien beräknas de komma om ett halvår och sakta men säkert förbereder sig alla för döden. Peter Holmes blir kommenderad till en sista tjänstgöring ombord på u-båten Scorpion. Hans chef blir den amerikanska officeren Towers som råkar befinna sig på rätt halvklot.

När september närmar sig monteras samhällslivet ner dag för dag. Pengar var det längesedan någon använde som betalningsmedel. Man delar på det som finns. På Klubben sliter man med att göra slut på många kartonger finfint portvin och det arrangeras ett stort Grand Prix där man kör sina bilar med livet som insats. Det spelar ju ingen roll.

De första narcisserna blommade i Mary Holmes trädgård den första augusti, samma dag som radion med utstuderad objektivitet rapporterade fall av radiosjuka i Adelaide och Sydney.

Berättandet är långsamt.  Vardagen tickar på och jag glömmer stundtals bort att det här är en berättelse som går mot katastrofen, trots att undergången ligger som ett mjukt täcke kring allt som görs och sägs. Ända till sista sidorna märker jag att jag hoppas att något drastiskt ska hända. Att en båt från norra halvklotet ska dyka upp, ett plan, en radiosignal. Men inte...

Med boken i knät: hur skulle jag leva om det här inte bara var den sista tiden i mitt eget liv, utan för hela mänskligheten. Att alla vid ett visst givet tillfälle skulle dö. Vad skulle jag göra? Bränna mina dagböcker? Säga allt som borde ha sagts? Det är en vidrig tanke. Men den gestaltas fantastiskt fint av Nevil Shute. Läs boken.

I Wien är böckerna utlästa. I stället åker jag pariserhjul i den gigantiska parken Prater. Wien ligger som en kaksmula nedanför mig att klappa på.

Så pluspoäng till Wien för tjusiga hus, goda tårtor och vackra caféer. För lysande kultur, vackra parker och många spårvagnar. De folktomma gatorna, det dyra innerstadskaffet och några mått av arrogans glömmer jag bort.

På stranden. Nevil Shute

Tidigare wierervalser

-----

* Att ha lik boksmak som någon i så hög grad som 98 % är häftigt. Tack Patrik för tipsen! Den andra på boktipset.se vars boksmak påstås likna min till 98 % är Catrin Rising på bloggen windupwomen.